nofisk

Jag gillade till en början inte boken... Den var trevande, med för mycket onödig information. Men mot slutet, när hon började skriva utifrån sitt vuxna jag så tyckte jag att boken var klart läsvärd. Åsas författarskap är häftigt - att hon lyckas skildra sin barndom på ett sätt som inte blir totalt uttröttande för en utomstående att läsa om, i synnerhet med tanke på all negativitet den bjuder på. Hon lyckas även få med de få ljusglimtarna från sin barndom, på ett trovärdigt sätt.

 

"Pappa var mitt viktigaste samtal samtidigt som jag ville ha det överstökat. Så hade min samvaro med honom varit de senaste tjugo åren."

 

"Det var över. De andra tog sig iväg till smörgåstårtorna. Jag återvände in till pappa. Äntligen var vi ensamma. Han var inte vaken. Jag var inte rädd. Det fanns ingenting emellan oss. Inte ett ölglas eller ett charmigt leende. Inte ett fundersamt ryck i mungipan, en cigarett, ett skämt. Ingen outtalad saknad efter mamma, ingen längtan efter en annan tillvaro, ingen dröm om ett annat liv. Där var bara pappa och jag."