nofisk

En känsla som ofta infinner sig hos mig är viljan av förändring. Att få till förändringen är dock som att springa uppför ett isberg och bli väldigt, väldigt trött av bara tanken. 

Men ett knep som man kan ta till är att lura hjärnan att det är dags för förändring med hjälp av små avstamp. Det kan vara en resa, att man byter ut smörgåsosten vid frukosten eller att man unnar sig något som sätter silverkant på tillvaron. Och så tänker man "när jag kommer tillbaka hem från denna resa så kommer allting vara annorlunda, därför måste jag också tänka och handla annorlunda", och samma sak med osten och den nyinköpta prylen - man låter sig intalas att någonting är förändrat, man har börjat på ny kula, och därmed är det lättare att också agera därefter. Detta tips läste jag på Blondinbellas blogg - och jag befinner mig med glädje i en förändringsfas just nu. En av förändringarna som jag har gjort är, ironiskt nog, att sluta följa bloggar. Anledningen är enkel - jag uppfylls mer av negativ än positiv energi av att göra det. 

Jag har en mer eller mindre klar bild av hur jag vill leva mitt liv - och då menar jag inte vad jag vill ha för karriär i framtiden, hur jag ska inreda mitt vardagsrum eller ens vilken fostringsteknik jag ska använda med mina barn, om jag nu får några. Utan snarare: vilken inställning jag har gällande motgångar, hur jag behandlar personer i min omgivning (i synnerhet de jag älskar!), hur stimulerande mina dagar ser ut och hur uppfylld av styrka jag är, snarare än ilska och bitterhet. Och det är nu det invecklade tar vid: varför lever jag mitt liv inte på detta sätt då? Varför lever jag i total ignorans och mörker? Tja, en möjlig förklaring är att jag gör saker utan eftertanke och reflektion. Min inre dialog är stendöd. Jag bokar inte in reflektionssessioner med mig själv några kvällar i veckan. Jag upprepar mina misstag tills de blir mer vana än undantag. 

Men, mitt i allt elände är jag ändå väldigt glad över att jag tog befäl över min tillvaro när allting bara föll, föll. Den gångna månaden får lov att vara ett svart hål i min biografi, för jag har lärt mig att inte uppslukas av hålet nästa gång, och att ha i åtanke att kloka människor står ut i motgångar med tålamod. 

Vistelsen i T blev 6 månader kortare än planerat. Detaljer som varför o s v får jag enklast reda på genom att lusa igenom dagbokisen. 

(Hmm, detta fick mig att tänka på en bokklubb som jag var med i som 11-åring. Läslusen hette den. Jag kunde för mitt liv inte förstå hur de hade tänkt - vad är en läslus? "Läslusten" passade väl mycket, mycket bättre som namn..? (Hehe är inte säker på om jag använder det rätt ovan heller, men vad fasen, detta är MIN blogg - och således använder jag också MITT språk...) Och när jag var 8 år grubblade jag mig fördärvad över min mattebok som hette "Talriket". Hur hade de kunnat glömma ett "l"? och inte nog med det, det skulle ju vara ett "n" på slutet om de nu prompt skulle ha det i bestämd form..!)

Någonting som genomgående påverkat de beslut jag tagit på sistone har varit något så abstrakt som drömmar. De mest kärnfulla sådana har infunnit sig när jag behövt de som allra mest. Och jag har litat på dem, och följt dem. Och nu menar jag nattliga drömmar, och inte drömmar som i visioner. 

Inatt drömde jag att jag var i Paris, mitt i en teatercasting till Romeo och Julia. Jag gick helt sonika in där, och bara lät mig dras med i Julias skepnad. Teaterläraren höll andan medan han insöp mig. Jag minns känslan av svek som jag skulle gestalta (ingen aning om vilken akt i pjäsen den skulle höra hemma i i verkligheten), hur jag gick tillbaka till infernot jag själv genomlevde när det drabbade mig, hur jag omsatte det i skådespeleri. Teaterläraren var märkbart tagen och sade "ja, det är också en tolkning av Julia. Hur kan vi egentligen veta hur hon agerade? Det är ingen av oss som har varit där och bevittnat det", varvid han gav mig ett försiktigt leende. Jag avlägsnade mig fort från platsen. 

Jag kan inte säga att denna dröm har gett mig något konkret råd i mitt dagliga liv, däremot har den gett mig en knuff i rätt riktning, en liten gnutta styrka att lämna mitt bearbetna förflutna bakom mig. 

En väldigt läskig insikt som drabbat mig på senare tid ska jag nu ägna några rader åt att försöka återge. Jag har så länge jag kan minnas hört folk säga saker i stil med "var försiktig med vad du säger när du är arg, du kan råka säga saker som du djupt kommer ångra när ilskan väl har lagt sig". Så, nästan varje gång jag blivit arg har jag tänkt på dessa ord och agerat mer eller mindre i enlighet med dem. Och så infann sig dagen då jag blev jädrans-, helvetes-, djävulsFÖRBANNAD - och jag agerade rationellt. Eller låt mig uttrycka det bättre, passivt. Just det, jag gjorde absolut INGENTING, och lät istället ilskan ينخر mig. Det var orätt mot mig själv, inser jag nu i efterhand. Men samtidigt är jag inte typen som slår sönder vaser eller skriker tills stämbanden går av. Men, i den här situationen hade ett sådant handlande behövts. Känslan av maktlöshet hade då eventuellt inte infunnit sig såhär långt i efterhand. Detta är dock en tanke som jag har idag, under de 22 sista minutrarna av 30:e december 2012, en tanke som jag ännu inte vet om jag kommer överge.