عيد الأضحى، القطار و فوضى و الحمار المسكين
För någon vecka sedan skulle jag och P åka till hans släkt i nordvästra T för att fira eid. Notera ordet skulle.
Detta var vad vi möttes av på tågstationen. Och tro mig, det var mycket, mycket värre i verkligheten. Det fanns ingen tanke på att ta fram kameran och fota när det var som värst. Vi var på tågstationen kl. 06 på morgonen och det tog 35 min att komma på tåget. Vi stod upp, en halvmeter från dörröppningen som 2 av 100 sardiner i en 5x10 cm stor konservburk. Jag påtalade till P gång på gång att det inte var värt det, att resa under sådana här omständigheter i 3 timmar. Till slut insåg han det också, och vi klev av. Men resan tog inte slut där. Vi fortsatte leta färdmedel i sex timmar.
Bl a så återkom vi till stationen, men det rådde fortfarande KAOZ. Folk bara sprang på spåren hursom och det fanns inga skyltar eller personal som upplyste oss om någonting.
Jag vet inte om det syns på bilden, men personerna som hänger ut från dörröppningen gör det p g a brist på plats på tåget. Dessutom kör tågen med öppna dörrar! Förövrigt ser denna bild ut att höra hemma under andra världskriget. Vet inte varför jag får den känslan... Det slitna tåget, den unge militärklädde mannen... ödsligheten på perrongen...
Här är ytterligare en bild på hur det ser ut när tåget är redo att lämna plattformen. Mannen med blått ansikte skrek efter mig när jag tog detta kort, men jag bara log och avlägsnade mig från platsen. Han i sin tur, sprang efter mig (!). Jag sade ordet dörr på arabiska, och han lugnade ned sig när han såg att jag var i manlgigt sällskap. Skumt. Men nu har jag iaf censurerat hans ansikte ifall han skulle hitta hit... Vågar inte riskera att bli brutalt mördad på en okänd kontinent p g a ett foto. (Jmfr: Kepler, Paganinikontraktet.) Herrn bredvid får heller inte synas på bild, om det skulle visa sig att de är i maskopi med varandra.
Det slutade iaf med att vi hamnade i en minibuss. Knappt hann jag pusta ut innan jag upptäckte suspekta hasanden från bakluckan. Försiktigt tittade jag bak och fann ett får (!!!) inklämt i ett 2 dm brett utrymme.
Stackars varelse...Såg vid avstigningen att dess ben var fastbundna vid varann. Jag säger då det: detta land upphör aldrig att förundra mig.
På landet fick jag bevittna en fårslakt. Vet egentligen inte vad jag ska säga om det. Det är Guds påbud att vi ska slakta ett får om året och ge köttet till behövande, så det är klart att jag går med på det.
Men det tar trots allt emot att mötas av denna åsyn...
Och till råga på allt blir jag bjuden på fårnjure... P smaskade på som om det inte fanns något godare.
Och när vi återvände till lägenheten i Tunis så var även detta en rätt som P uppskattade stort. Ihopsydd fårmage med ris, spenat- och leverfyllning.
En som inte verkar få så goda brödstycken är denna åsna...
Bristen på mat samt dess packåsneärenden från denna "brunn" verkar inte båda den gott...
Mitt i allt så blev P morbror dessutom. På sin födelsedag. Dessutom,
Kommentarer
Trackback
